Sagan om Theodor Blåhielm

ärgen blå leder tanken till himlen. Eftersom himlen saknar slut leder den vidare till rymden. Blå färg leder till drömmerier. Så har det alltid varit. Och kanske är det också därför riddarätten Blåhielm har med "blå" i sitt namn?

Jag vet inte, vet någon? Men dom sägs allihopa ha haft ena foten i fantasin och den andra högst motvilligt i vardagen.

Men det här vet vi inget om, inte egentligen. Vad vi vet är att den här riddarättens rustningar, hjälmar, sköldar och svärd alltid varit blå.

Theodor Blåhielm var ättens yngsta riddare, och han frågade en gång om varför hans ätt var så besatt av färgen blå.

– Vadå Blåhielm? Varför heter vi så? Så dumt. Min bästa kompis har ett mycket coolare namn: Draktand. Kan inte vi byta till något häftigare?

Theodor hade ställt sin fråga vid en stor släktmiddag och frågan hade överrumplat släkten. Det blev tyst, helt tyst. Ibland har ju barns frågor just den effekten. Och faktiskt verkade som om det inte fanns en enda släkting – inte ens gammelmormor, hon som alltid brukade kunna ge svar på tal – som visste att ge besked.

Allt som hördes var knastret från eldstaden.

Till slut insåg Theodors mor klokt nog att grabben måste ha ett svar: – Jag tycker också namnet är konstigt. När jag träffade din far höll jag länge namnet emot honom. "Men ja, varför inte", tänkte jag och gifte mig med honom ändå.

Efter att ha skrattat lite fortsatte hon: – Du får väl fråga din pappa om han vet! Förmodligen inte.

Theodors mor som för övrigt hette Sofia skrattade igen.

– Tur att den här gossen ännu inte lärt sig att läsa. Då kommer ni få problem, viskade gammelmorfar till Theodors pappa Konrad, som satt bredvid. Konrad var en modig riddare men inte direkt en räv. Han bara satt och blinkade dumt med ena ögat. Han visste inte alls vad han skulle svara.

– Jo, min son... Vi har ju alltid hetat så. Det är därför.

– Men det är väl inget svar? Det måste väl finnas en orsak? Theodor såg sig omkring med skeptisk uppsyn.

Det blev tyst igen.

Vi vet inte vem, men någon hade skickat efter Tim som var en vis man, dessutom trollkarl. Snart haltade Tim – en tunn gubbe med silverskägg, blå dräkt och blå spetsig hatt – in i den stora riddarsalen.

Eftersom det inte fanns några lediga sittplatser och ingen kom att tänka på att maka på sig (riddarfolk är ibland lite åpna) stod den visa trollkarlen lutad mot sin trollkarlsstav. Under hans buskiga ögonbryn kikade pigga ögon fram och han började tala först efter att noggrant mönstrat sällskapet.

– Ni kallade på mig? Jag hoppas det var viktigt, jag drömde så skönt. Ingen borde få ta ifrån en gammal man hans sömn.

Theodor som hade Tim som lärare sträckte upp handen.

– Ja, Theodor? Trollkarlen haltade några steg i Theodors riktning för att kunna se honom lite bättre.

– Varför heter vi Blåhielm i efternamn?

– Ptja, varför ni heter Blåhielm? Varför ni heter Blåhielm... Det ska jag berätta för er, även om det är lite lustigt att ingen av er vet svaret. Jag är å andra sidan väldigt mycket äldre än er, kanske äldre än alla er tillsammans. Jag ska berätta.

Tim harklade sig och spottade en stor snorloska i eldstaden bredvid. Sedan bad han om att få något att sitta på. Theodor sprang kvickt träpall som trollkarlen sjönk ihop på med en suck.

Efter att länge ha stirrat på eldens lekfulla rörelser började han berätta om Axel Blåhielm – den allra första riddaren i ätten Blåhielm – och hans äventyr.

Om vi får tro den visa trollkarlen Tim gick det till på ett ungefär som följer.

Först reagerade inte Axel; när kyrkklockorna ringde satt han försjunken i tankar. Axel funderade på hur man bäst bekämpar trollen i underjorden. Trollen norpade ibland åt sig människobarn, och Axel tyckte det var en skam för hela riket att man inte kunde stoppa dom.

När Axel hörde klockarna ringa en gång till sprang han fram till ett fönster. Därifrån såg han svart rök stiga från slottet och från närliggande delar av staden.

Axel begav sig raka vägen till branden.

Branden hade visst börjat på andra sidan ån och vinden hade fört den vidare. Axel visste inte vad som orsakat branden och det spelade ju inte heller någon roll. Viktigare och desto dystrare var istället att elden nått biblioteket, där hans böcker fanns samlade.

En hel del av hans betydelsefulla tankar om troll och vättar var därmed förlorade. Att hans stora bok med 106 trollarter brunnit upp var förkrossande. Särskilt eftersom hans barn hjälpt honom med bilder.

Att han inte förvarat böckerna i sitt bibliotek hemma var just typiskt, tänkte Axel. Han hade nämligen valt att ha böckerna i biblioteket av säkerhetsskäl. Detta fick honom faktiskt att gapskratta mot elden som han bekämpade.

"Vad skrattar du åt?" undrade någon bredvid. Och visst måste det ha verkat märkligt att Axel stod och gapskrattade åt en fasansfull brand som hotade ödelägga staden?

”Jag skrattar åt elden. Vad annars?” svarade Axel och spände surt blicken i den unge man som undrat.

Ynglingen förstod att han gjorde bäst i att inte fortsätta med fler frågor och teg, men slapp inte undan. ”Vad vet du om eld? Pojkspoling!”

”Nej, alltså… jag bara…” Ynglingen tycktes krympa ihop och Axel växa.

Axel lät alltså all sin frustration över sina förlorade böcker gå ut över den stackars unga mannen. Med vrede i rösten fortsatte Axel: ”Du är en skam för den här staden.”

”Jag bara…”

”Du gör bäst i att sätta igång ösa vatten igen.” Axel såg på ynglingen med giftiga ögon. Det var något med honom som påminde Axel om någon. ”Vänta nu, vem är du?”

”Karl Fnatt.”

”Son till den där underhuggaren?”

”Underhuggaren? Min far är vice slottsbibliotekarie!” Karl Fnatt försökte sträckte på sig och möta Axels blick, förgäves.

Något år senare skulle denna ordväxling få vice stadsbibliotekarie Pelle Fnatt, Karls far, att i sin bok om branden helt utelämna Axels insats.

”Ja, vart var det nu jag skulle komma?” Tim spottade återigen en snorloska in i elden, kastade en snabb blick på Theodor Blåhielm och verkade sedan komma ihåg.

Axel var modig, berättade Tim och hans insatser i släckningsarbetet rentav avgörande. Senare samma vecka kallades Axel därför till slottet där kung Tord och drottning Barbro bodde med sina 13 dobermannhundar.

Han hälsades välkommen redan på borggården, nu överfylld av tjänare som slet och släpade med att återställa slottet efter branden. Kung Tord och drottning Barbro log mot Axel och bad honom följa med upp på slottsmuren, för att få lite lugn och ro.

Tord: ”Axel! Du är något av en hjälte!”

Barbro: ”Ja! En verklig hjälte!”

Axel: ”Jo, jag tackar...”

Barbro: ”Hur kan vi belöna dig?”

Axel tänkte länge och väl. Han såg upp mot solen vars stickande strålar tvingade honom att se bort, bort mot den blå himlen. Axel tänkte på sin bok med 106 trollarter som gått förlorad. Hur gärna han skulle vilja ha möjlighet att göra en ny bok. Kan jag säga det? Eller verkar det konstigt? Så funderade Axel.

Tord avbröt Axels tankar: ”Nå? Vad vill du ha? Något vill du väl ha?”

Axel mötte kungens blick och svarade – utan att riktigt veta varför – att han gärna ville bli riddare och bege sig ut på riddaräventyr och se troll, älvor och drakar.

Visst hade Axel uppvisat mod i samband med släckningsarbetet, men bli riddare? Han visste inget om svärd, inget om hästar och inte heller något om andra saker riddare borde kunna.

Barbro: ”Klart att du ska bli riddare! Vad heter du i efternamn? Ja, eller det bryr jag mig inte om.”

Drottningen gäspade, och Tord fortsatte istället: ”Vad vill du heta? Det måste låta ridderligt! Typ sluta med -crona, -swärd, -skiöld, -hielm eller något i den stilen. Det måste också stavas lite så där märkvärdigt. Alltså för att markera avstånd till tjänarnas ack så vanliga efternamn.”

Axel trodde knappt sina öron – han (han!) skulle bli riddare! Han såg ut från slottsmuren mot solen vars strålar återigen fick honom att se bort, bort mot den blå himlen. Han klippte sedan till med det sista namnet kungen sagt: ”Jag vill heta Axel Hielm.”

Tord: ”Ja, alltså... du får nog komma på något att ha före ’hielm’”. Drottningen fortsatte gäspa och kungen började se en smula ansträngd ut och lade till: ”Vi är gamla och lite trötta, snart ska vi ta vår eftermiddagslur. Det var bullrigt imorse, tjänarna väsnades så med sitt arbete.”

Återigen vände Axel blicken mot solen, blicken rörde sig sedan vidare mot den praktfulla klarblå himlen. Då insåg Axel vad han skulle heta: ”Jag vill bli riddare Axel Blåhielm.”

Tord sneglade på drottningen som nu stod och halvsov. Eftersom Barbro inte verkade orka orda mera sa han bara snabbt ”nåväl, Axel. Då får det bli så. Hej då.”

Axel: ”Vänta, ska jag inte dubbas med svärd?”

Tord: ”Ja, just det – det höll jag på att glömma.” Därefter drog han sitt kungasvärd och beordrade Axel att falla på knä. ”Under Gud dubbar jag dig till riddare Axel Blåhielm, med ridderlig rätt att bära svärd och under plikt att följa varje order som kommer ifrån mig kungen eller ifrån drottningen.”

”Så var det med det. Det var så det gick till när ni blev blåhielmare!”

Trollkarlen såg sig omkring i slottssalen. Samtliga närvarande förutom Theodor Blåhielm satt och sov, många snarkade ljudligt. Theodor verkade dock pigg: ”Mer! Berätta mer! Berätta om Axel Blåhielm och hans äventyr!”

Tim gäspade. ”Det, käre Theodor, får bli en historia som jag berättar en annan gång...” Trollkarlen smög sedan fram till festbordet och stoppade på sig lite gottig korv och ost. I ögonvrån såg Tim hur Theodor beväpnad med träsvärd fäktandes mot skuggorna från eldens nyckfulla rörelser.

Den här pojken var vaken, klipsk och modig. Theodor Blåhielm kommer att uträtta ovanliga riddardåd, tänkte trollkarlen förnöjt innan han stapplade ut.